Vad gör jag inte för konsten?
som att tillbringa en timme i kö under brännande sol i Rom för att komma in till Sixtinska kapellet
eller som att tillbringa obstämd tid i bitande kyla och tilltagande mörker för att komma in till modernas utställning med Monet och Turner?
Man slits mellan hopp och förtvivlan:
hur lång tid kommer det att ta?
kommer mina fötter någonsin att gå med när de isbitar de förvandlats till har tinat upp?
kommer jag svimma i Roms hetta innan jag möter Michelangelo igen?
Kommer det att bli en besvikelse att möta dem igen? Herrarna Turner, Monet och Michelangelo?
Dvs kommer det vara värt besväret av ev kroppsliga åkommar som lunginflammation eller solsting?
Utanför Moderna finns det de som arbetar med att ge den frusna hopp? Då och då uppträder Moderna museets vänner som änglar med rykande varm äppelsaft som frikostigt delad ut till de frusna själarna som väntar på att få komma in i templet.
Till slut är jag inne i Modernas utställning:
Försiktigt trippar jag på mina iskalla fötter in till värmen hos Turner, Monet och deras sentida frände Twombly.
Turner får mig genast glömma kylan. Han sveper in mig i honungsgula flak av värme. Han jobbar med stora sjok med färg som han fördriver in i varandra med sin palettkniv. Han sveper in och gömmer sina motiv i olika atmosfäriska tillstånd. En gul är inte bara gul, Turners gula består av så många fler, en grå är inte bara en grå , han förebådar impressionismens dissikerande av färger , han plockar sönder dem, men driver in dem till varandra med sin palettkniv igen.
När jag kommer till Monet känner jag plötsligt igen mig själv som tonåring. Ha, det var ju de där färgerna jag använde, det var ju så jag lade färgerna tätt, tätt bredvid varandra.
Monet plockar sönder all färg i sina beståndsdelar. Titta här säger han som min gamle målarlärare: En grön är aldrig bara en grön, den är hundratals gröna och kan innehåll palettens alla färger. I "Den japanska bron " som finns i två utförande blir Monet helt vild och galen, färg, färg , färg i ett orkesterstycke som är högljutt och modernistiskt. Ibland är han murare, murar katedraler med tjocka färglager i morgonens motljus. Tänk om man fick röra och känna på färgen! Men det ska man förstås inte göra. Det är ändå oerhört att stå så nära de stora mästerverken och se där kommer museets städare och moppar framför Monet med en vänlig blick.
Jag går förbi de stora dukarna av Twombly, det är säkert orättvist, men jag ser en skillnad, det ser ut om om han lägger den obearbetade tubfärgen direkt på duken, en kadmiumröd är en kadmiumröd, den är inte dissikerad och innehåller inte spektrat av valörer och motsatsfärger som Turner och Monet arbetar med , därför är dukarna mer stumma, skriker men ordlöst emot mig. Ledsen, jag är kall och trött och säkert orättvis.
När jag kommer ut i snålblåsten och vinterkylan har man tänt marshaller utmed uppfarten, de blossar som Turners lanternor på stormande hav, men här utanför Moderna ger de en skön känsla av välkommen in till det kvällsöppna museet. (och varför inte nattöppet en gång om året?)
Jag tar mig nerför backen utan att trilla i ishalkan och kommer ut på bron mot Nationalmuseum. Då plötsligt målar Stockholm upp sin alldeles egen gigantiska Turnerduk framför mig med ett drömlikt sfäriskt slott i honungsfäger flytande och svävande på ett iskallt vattrat vatten och ovanför sammansmält en himmel av hundra nyanser av grått och blått och gult. Allt sammandrivet med mästarens palettkniv i stora djärva drag.
som att tillbringa en timme i kö under brännande sol i Rom för att komma in till Sixtinska kapellet
eller som att tillbringa obstämd tid i bitande kyla och tilltagande mörker för att komma in till modernas utställning med Monet och Turner?
Man slits mellan hopp och förtvivlan:
hur lång tid kommer det att ta?
kommer mina fötter någonsin att gå med när de isbitar de förvandlats till har tinat upp?
kommer jag svimma i Roms hetta innan jag möter Michelangelo igen?
Kommer det att bli en besvikelse att möta dem igen? Herrarna Turner, Monet och Michelangelo?
Dvs kommer det vara värt besväret av ev kroppsliga åkommar som lunginflammation eller solsting?
Utanför Moderna finns det de som arbetar med att ge den frusna hopp? Då och då uppträder Moderna museets vänner som änglar med rykande varm äppelsaft som frikostigt delad ut till de frusna själarna som väntar på att få komma in i templet.
Till slut är jag inne i Modernas utställning:
Försiktigt trippar jag på mina iskalla fötter in till värmen hos Turner, Monet och deras sentida frände Twombly.
Turner får mig genast glömma kylan. Han sveper in mig i honungsgula flak av värme. Han jobbar med stora sjok med färg som han fördriver in i varandra med sin palettkniv. Han sveper in och gömmer sina motiv i olika atmosfäriska tillstånd. En gul är inte bara gul, Turners gula består av så många fler, en grå är inte bara en grå , han förebådar impressionismens dissikerande av färger , han plockar sönder dem, men driver in dem till varandra med sin palettkniv igen.
När jag kommer till Monet känner jag plötsligt igen mig själv som tonåring. Ha, det var ju de där färgerna jag använde, det var ju så jag lade färgerna tätt, tätt bredvid varandra.
Monet plockar sönder all färg i sina beståndsdelar. Titta här säger han som min gamle målarlärare: En grön är aldrig bara en grön, den är hundratals gröna och kan innehåll palettens alla färger. I "Den japanska bron " som finns i två utförande blir Monet helt vild och galen, färg, färg , färg i ett orkesterstycke som är högljutt och modernistiskt. Ibland är han murare, murar katedraler med tjocka färglager i morgonens motljus. Tänk om man fick röra och känna på färgen! Men det ska man förstås inte göra. Det är ändå oerhört att stå så nära de stora mästerverken och se där kommer museets städare och moppar framför Monet med en vänlig blick.
Jag går förbi de stora dukarna av Twombly, det är säkert orättvist, men jag ser en skillnad, det ser ut om om han lägger den obearbetade tubfärgen direkt på duken, en kadmiumröd är en kadmiumröd, den är inte dissikerad och innehåller inte spektrat av valörer och motsatsfärger som Turner och Monet arbetar med , därför är dukarna mer stumma, skriker men ordlöst emot mig. Ledsen, jag är kall och trött och säkert orättvis.
När jag kommer ut i snålblåsten och vinterkylan har man tänt marshaller utmed uppfarten, de blossar som Turners lanternor på stormande hav, men här utanför Moderna ger de en skön känsla av välkommen in till det kvällsöppna museet. (och varför inte nattöppet en gång om året?)
Jag tar mig nerför backen utan att trilla i ishalkan och kommer ut på bron mot Nationalmuseum. Då plötsligt målar Stockholm upp sin alldeles egen gigantiska Turnerduk framför mig med ett drömlikt sfäriskt slott i honungsfäger flytande och svävande på ett iskallt vattrat vatten och ovanför sammansmält en himmel av hundra nyanser av grått och blått och gult. Allt sammandrivet med mästarens palettkniv i stora djärva drag.
